något jag skrev för länge sen :)

Den blodröda solen - människans undergång
Min farfar sa alltid när jag var liten att solen skulle färgas röd som blod inom 20 år.
Åren gick, men solen bytte aldrig färg.
Människan levde lyckligare på jorden än vad de har gjort på flera tusen år.
Alla kring hade upphört att existera. Knappt några brott begicks.
Det mänskliga livet var som en ros utan taggar.

Min farfar fortsatte att pedika om att solen en dag skulle färgas röd som blod.
Han kallade de senaste åren för "lugnet för stormen".
Han menade att det inte var lång tid kvar för det mänskliga livet.
Snart skulle alla utplånas.
Vu skulle blott ett tragiskt minne bli.
Jorden skulle återgå till den hade innan människan utvecklats.

Allt de vi skapat i vår girighet skulle totalförstöras,
och begravas djupt under vatten och jord.
Kanske en dag, om miljoner år förtjänar de mänskliga livet att återvända,
till denna vackra och magiska värld.
Men det är bara om vi har lärt oss en läxa,
lärt oss att vi måste ta hand om varandra.
Älska och respektera istället för hata oh förstöra.
När vi lärt oss att vi inte har rätt att foska om vissa saker.
Att naturen sköter sig självt.
Att vissa saker ska förbli okända.
Då, men bara då kanske vi får komma tillbaka och bo i detta paradis.

Vinden blåste hårt mot fönstret. Väggarna knakade.
Innanför fönstret och väggarna satt en flicka och en pojke, vars öden inte längre skulle vara sammanflätade.
De högre makterna hade bestämt något annat,
båda skulle göra storartade ting på olika platser i världen.
På flickans kinder rann det sakta tårar.
Samtidig som hon berättade för pojken att de inte längre kunde träffas.
Då flickan skulle vara tvungen att flytta flera hundra mil bort, över två landsgränser.
Pojken satt förstelnad på sängen.
Hans hjärta hade korssats i flera miljontals mikro bitar.
Han klarade inte av att kolla in i flickans ögon,
han var för rädd - rädd för att om han gjorde det skulle hans ögon svika honom.
Tårarna som han höll där inne med all den sista kraften han hade skulle svikande rinna över kanten.
Så han fortsatte att kolla ner i golvet, så som han gjort sedan flickan yttrade de där orden som krossat hans inre.
Flickan kollade länge på pojken.
Hon undrade varför han inte kollade upp på henne, nu när detta troligtvis skulle bli sista gången de såg varandra.
Hon ville se hans ögon söka sig in i hennes själ en sista gång, så som de alltid gjorde.
Efter vad som kändes som en evighet ringde flickans mobil,
hennes far sa att hon var tvungen att komma hem för att packa ner sina saker.
De skulle åka redan dagen efter.
Flickan kollade en sista gång på pojken - som hon älskade så mycket.
Hon viskade tyst ett hej då innan hon vände sig om och lämnade honom där på sängen.
Tårarna rann som floder ner för flickans kinder när hon gick hem.

Dagar blev till veckor, veckor till månader, månader till år.
7 år senare, när pojken och flickan hunnit blivit 25 år,
hade pojken och flickan inte glömt varandra.
De gick inte en dag utan att de tänkte på varandra.
Tänkte på hur det hade varit om flickan inte hade flyttat,
om de fortfarande hade varit tillsammans, tänkte och undrade över ifall de någonsin skulle få träffa varandra igen.

Så som det var menad så gjorde flickan och pojken storartade saker på olika håll.
Pojken och flickan sjöng båda i världskända band.
Deras band var hyllade världen över, alla visste vilka de var.
Deras låtar hade räddat flera ungas liv.
Deras liv var så gott som perfekta.
Det ända som fattades var att de inte hade varandra.

Men vem vet, någon gång kanske ödet bestämmer sig för att sammanfläta deras liv åter igen,
när deras störta uppgift i livet är avklarat.
Men så länge som de har saker kvar som måste göras kan de inte träffa varandra.
Om de gjorde det skulle flera personers liv stå på spel.

jorden går under den 23 December 2012, säger malin. fett coolt egentligen om den skulle göra de? ;o jorden bara splashade sönder med oss. men tänk, om den verkligen gör de. då missar vi JULAFTON! ;o fast, då behöver vi i och för sig inte köpa några julklappar. då kan vi fokusera på oss själva istället =D typ, råna en bank och åka på spa =D haha. nej men. coolt om de verkligen skulle hända. rätt åt oss säger jag! så mycket som vi har förstört jorden...

Solnedgångens ljus glittra på vattenyta
Vågorna mot sanden bryta
Dina ögon förevigt bottenlösa
Vet ej, hur vi detta skall lösa.
O, Du barmhärtige Gud
Skona oss sorgens brud

En vind susa förbi
Du höll mig varm
Jag kände charm
Vi rörde varann försiktigt
Men detta var ej på riktigt
Natten går mot dag
Kommer vi ses om ett tag?

Där är dikten jag och michelle skrev, jag skrev översa delen, michelle en andra. fast jag ändrade vissa ord så att båda dikterna skulle passa bättre ihop (: Vi har alldeles nyss redovisat den. Och det gick rätt så bra. även om jag var jäkligt nervös (a) haha! har sådan fobi för att prata inför folk, typ läsa upp något eller så på lektioner. Men det gick ändå bättre än jag trodde de skulle göra. och btw jag började inte skratta (Y) haha! fast, istället var jag livrädd för att min mage skulle börja kurra. hur fint hade de låtit om jag stod där framför folk, och så börjar min mage göra konsiga ljud ifrån sig xD HAHA! då hade jag börjat skrata ;p haha!
aja. nu sitter jag i CulRed, har håltimme + lunch till 12. och jag vet inte riktigt vad jag ska göra heller. blir väll att strosa omkring här på skolan ett tag.

bild från aftonbladet.se

Denna sommar har det varit väldigt många som blivit mördade, tycker jag läser hela tiden om att det är någon ny person i sverige som har blivit mördad. senaste idag har man hittat en 16 årig flicka död. vart är samhället påväg egentligen? hon hade just startat sitt liv, hon hade ett helt liv framför sig. och så händer sånt här.
Jag undrar varför folk mördar, varför man ens tänker tanken på att ta en annans liv. det är fel! Det spelar ingen roll vart ifrån man kommer, vilken tro man har, vilken bakrund man har, hur man ser ut, det är fel att mörda! det finns ingen rätt i de någon stans!
Överallt är det någon som dör, någon som blir kallblodigt mördad, varför då? hämd? han eller hon var på fel plats vid fel tillfälle? avundsjuka?
varför inte bara prata? lösa det på ett vettigt sätt? skaka hand, och bli vänner, varför måste de finnas fientligheter? varför accepterar man inte varandra?
jag förstår inte, är det inte människan som ska vara så smart? vi har fått förmågan att prata med varandra, genom att prata, löser man så mycket. varför ta till vapen? varför skada folk? när man kan prata, reda ut det på ett bra sätt?
varför måste man förstöra för andra, ta ifrån andras liv? det är så många som förlorar på det.
om man verkligen inte gillar någon, varför inte bara lämna personen ifred, bara gå därifrån?
jag förstår mig inte på det. varför vill någon orsaka smärta? när man kan göra sina med människor lyckliga så enkelt?
varför kan folk inte bara leva med fred, skaka hand, och förlåta? bli vänner? visst, alla kan inte gilla alla, men varför förstöra dens liv för de? det finns så mycket annat man kan göra. så mycket bättre man kan göra.
Vila I Frid, till de som blivit mördade, eller dött utav något annat! alla förtjänar frid, glädje, lycka och kärlek!

jag var bara tvungen att bli av med lite tankar. men nu måste jag sova. hoppas ni sover gott i natt! :) pusshejs <3

Vad tror ni händer efter livet?
Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men jag vill tro på ett liv efter döden. Jag vill tro på att något bättre kommer hända. Jag tror absolut inte på att allt blir svart, man svävar i ett intet - ingentinget -, jag tror inte på de. Något måste ju hända? eller hur? annars känns det lite onödigt, att vi ska behöva leva här, på jorden i ett x antal år. För att sedan försvinna helt och hållet. Det känns inte rätt. Jag tror nog mer på att det fortsätter, inte som det var innan man dog, men att ens själ fortsätter att leva, byter kropp, eller något sådant. Kanske blir man något djur? växt? eller bara någonting. Eller så kanske man fortsätter att leva, fast på någon annan planet långt bort från våran älskade jord. Någonstans vid andra sidan utav universum. På någon plats vi inte har hittat. Någon plats vi inte kan hitta, fören vi har lämnat våra kroppar och liv här på jorden. Vem vet egentligen vad som händer? Ingen vet.


(Bild hittad från Google.se)

Vissa -som har varit nära döden- påstår att de går i en tunnel i vars ände är ett starkt ljus som de vill gå mot. Men att något håller dem tillbaka. Vissa säger att man känner sig befriad, som om det aldrig funnits någon ondska.
Man vill ofta tro på edt bättre. Tro på att man kommer till en bättre plats än denna. Men jag vet inte, jag vill gärna tro de, tro på att någonting händer. För då känns det inte så svårt när man tänker på döden, den ända saken vet kommer att hända någon gång i ens liv. Alla kommer vi att dö, kanske inte idag, eller i morgon, kanske inte ens om flera år. Men någon gång kommer vi alla att dö. När vi ligger på sängen och ska ta våran vanliga eftermiddags tupplur, för att sedan sjunka in i dödens evighet. Eller så händer något hemskt, vi får någon obotlig dödlig sjukdom, kanske blir vi brutalt mördade. Man vet inte fören det händer. Döden är en oundviklig sak. Någon som händer vare sig man vill eller inte. Det väntar, som bakom ett hörn för att ta med oss.
Men jag vill tro på något efter livet. Att det fortsätter på något vis. Jag vill inte tro på att allt slutar. Att vi försvinner helt och hållet. Kanske blir vi vita änglar med stora vackra vingar. Ingen vet. Förutom de som redan har dött. Men de kan inte berätta för oss andra som är kvar här, ovetna om mysteriet bakom dödens dörrar.


nåja. Det var mina tankar angående döden, och ett liv efter de. nu ska jag sova - eller ja, försöka iallafall - så att jag får lite sömn i natt iallafall! God Natt! kramar från NadjaGoesFanny<3

Skrattet ekade mellan husens väggar.
En liten flickas klingande skratt
En pojkes mullrande skratt.
De gick hand i hand på väg hem från stranden.
Deras hår var drypande vått.
Deras ögon glittrande av glädje och kärlek.
Händerna svingades mellan dem mdan de gick framåt.
Bakom dem, bortom horisonten har solen börjat säga godnatt
med ett vackert och rosa lila sken över den annars så blå himmel.
De visste inte att slutet var nära.
Att en utav dem snart skulle gråta sig till söms varje natt,
medans den andre skulle vara blek, stilla och kall.
De visste inte att de bara hade några minuter - sekunder - kvar tillsammans.
De var lyckligt ovetna om den tragiska framtid som väntade.
Bortom ett hörn utav vägen kom en bil, oförmögen att stanna, rakt mot dem.
Dem bilen, skulle avsluta ens liv, en enastående kärlek mellan två människor.
Ett par däcks tjut blev de sista ljudet de båda skulle få höra i de livet.
Ena skulle lämna jorda livet.
Medan den andre skulle fortsätta ett liv utan dens sanna kärlek.
Livet skulle aldrig någonsin bli som det varit.
En början och ett slut.


Fotot tog jag när jag va på Rhodos förra sommaren

Snälla, gå inte, jag vill inte vara själv igen, snälla?
Tårarna rann ner för mina kinder,
medan jag såg hur min bästa och enda vän vände ryggen mot mig,
och går iväg med snabba steg.
Trots att jag bad om att inte bli kvar lämnad ensam.
Tårarna fortsätter att rinna, mina ben har blivit som statyer, vägrar röra sig.
Jag hade inte gjort något, ändå lämnar han mig här, ensam och sårbar.
Jag klarar inte av det lägre, att bli sårad och lämnad hela tiden.
Jag klara det inte!
Det här skulle bli min död.
Jag skulle inte klara av att gå vidare igen.
Om inte han hade kommit in i mitt liv,
som en superhjälte förra gången hade jag troligtvis inte stått här nu.
Och nu lämnar han mig.
Han som var mitt ljus i mörkret, min egna sol som lös upp min vardag.
Som gjorde så att jag orkade kliva upp på morgonen.
Det var tack vare honom jag ens levde nu.
Jag tillät mig själv att bli bereonde av honom.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag skulle bara ha tillåtit honom att hjälpa mig upp på fötter igen.
Jag skulle inte ha tillåtit mig att bli så beroende av honom.
Men det var omöjligt.
Med den utstråning han har, omöjligt.
Jag drogs som en magnet mot honom,
utan att kunna göra någonting.
Jag var chanslös!
Nu klarar jag mig inte utan honom.
Han blev som min egna drog.
Jag kan inte leva utan att ha honom vid mig.
Mitt liv är räknat, dagar - timmar - minuter - sekunder.
Det var aldrig meningen att jag skulle leva så här länge.
Det var aldrig meningen.