Snälla, gå inte, jag vill inte vara själv igen, snälla?
Tårarna rann ner för mina kinder,
medan jag såg hur min bästa och enda vän vände ryggen mot mig,
och går iväg med snabba steg.
Trots att jag bad om att inte bli kvar lämnad ensam.
Tårarna fortsätter att rinna, mina ben har blivit som statyer, vägrar röra sig.
Jag hade inte gjort något, ändå lämnar han mig här, ensam och sårbar.
Jag klarar inte av det lägre, att bli sårad och lämnad hela tiden.
Jag klara det inte!
Det här skulle bli min död.
Jag skulle inte klara av att gå vidare igen.
Om inte han hade kommit in i mitt liv,
som en superhjälte förra gången hade jag troligtvis inte stått här nu.
Och nu lämnar han mig.
Han som var mitt ljus i mörkret, min egna sol som lös upp min vardag.
Som gjorde så att jag orkade kliva upp på morgonen.
Det var tack vare honom jag ens levde nu.
Jag tillät mig själv att bli bereonde av honom.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag skulle bara ha tillåtit honom att hjälpa mig upp på fötter igen.
Jag skulle inte ha tillåtit mig att bli så beroende av honom.
Men det var omöjligt.
Med den utstråning han har, omöjligt.
Jag drogs som en magnet mot honom,
utan att kunna göra någonting.
Jag var chanslös!
Nu klarar jag mig inte utan honom.
Han blev som min egna drog.
Jag kan inte leva utan att ha honom vid mig.
Mitt liv är räknat, dagar - timmar - minuter - sekunder.
Det var aldrig meningen att jag skulle leva så här länge.
Det var aldrig meningen.